Vettskrämd och godkänd

Jag börjar med det negativa för dagen för att sedan kunna avsluta positivt...

Imorse då jag vaknade var jag jättehungrig så jag tänkte att jag äter snabbt innan jag går ut med hundarna. Men för att hundarna skulle slippa vänta på mig så öppnade jag dörren så att dom hade möjlighet att gå och göra något i trädgården om det var kris. Thea och Nellie skuttade glatt ut trots det blöta gräset. Sen kom jag på att grinden kanske inte var stängd så jag gick till TV-rummet för att kolla och tack och lov var den det, puh, men det är absolut inte över här. Jag ser då en blå skåpbil som står still utanför våran parkering och som precis kör iväg när jag kollar ut. Inget jag lägger någon större tanke vid utan jag går ut i köket för att påbörja min frukost. Jag gör stressande iordning mina smörgåsar och tycker det var konstigt att Thea och Nellie inte kommit än, dom brukar tröttna ganska snabbt och traska in. Men dom syntes inte till någonstans och jag kollade igenom hela huset, inga hundar. Då gick jag ut i trädgården för att ta in dom men inga fyrbentingar sågs till. Nu börjar jag bli riktigt orolig och jag ropar och ropar på dom och letar i princip överallt. Inga hundar syns till och jag provar med det populära ordet "godis" som dom alltid brukar komma till, men inga hundar kommer. Nu slår det mig, i min vildaste fantasi och förskräckelse får jag för mig att någon har med hjälp av godis lurat in hundarna i skåpbilen medan jag gjorde iordning mina mackor helt ovetande. Skåpbilden hade ju stannat utanför och hundarna försvann ju efter det. Vad har jag gjort, släppt ut hundarna, inte hållt koll på dom och sedan har någon tagit dom när jag bredde mackor. Jag har aldrig haft så ont i magen som då och jag tycker att jag ser Thea och Nellie överallt i trädgården men egentligen är det bara buskar, stenar eller trädstammar. Jag ropar en sista gång och då, då kommer Thea och Nellie glatt skuttande fram bakom en enbuske och jag bara faller ihop av glädje. Jag har aldrig varit så orolig och så glad på en och samma gång. Jag har aldrig varit så rädd som jag var då och jag har fortfarande ont i magen. Ni anar inte hur orolig jag blev och jag ber om ursäkt för att min skräckberättelse ser ut som en inlämning till svenskaläraren.

Nu har jag efter uppståndelsen i morse varit och ridit och tro det eller ej så blev jag godkänd på hoppprovet, det trodde jag aldrig. Jag fick inte favoritponnyn och det var kanske lika bra eftersom att jag redan misslyckats med honom än gång. Idag fick jag en ganska liten men gudomligt vacker häst men som tyvärr har 0 i framåtbjudning. Så det blev verkligen till att använda ben idag och vi klarade det på ett eller annat sätt. Och han fick verkligen ta över hindrerna som var gigantiska för honom. Han, på ungefär 150 cm i mankhöjd, fick hoppa lika högt som hästarna på 180 cm i mankhöjd vilket jag tyckte var lite taskigt men jaja, vi klarade det ju, kanske på grund utav ryttaren :D Haha, nej det är det sista det var på grund av...

Jag lägger in lite bilder på Thea och Nellie för att lätta på chocken från imorse :) Fotograf: Åsa Hellsmark
Fotograf: Åsa Hellsmark
Fotograf: Åsa Hellsmark


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0